Aka Anneli

Ikväll var familjen på Stadsteaterns stora scen och såg suveräna Leif Andrée som suputen och working hero-bonden som hunsas av sin fru Nille. Nille slår honom så fort hon inte är nöjd med'an. Jeppe, han dövar sina livsplågor med sprit och sjunger naturligtvis gärna på fyllan. Låtar som "Working class hero" och "Power to the people", vilka passar väl in i handlingen. Det var en del tal om John Lennon med andra ord. Fast Jeppe förstås, ansåg att det var HAN som skrivit texterna! Nille har sitt sätt att fostra sin man, för hon är ju så liten jmf med Jeppe. Hon tar "Mäster Erik" till sin hjälp - en stor påk, 4 ggr större än ett brännbollsslagträ typ. Den svingar hon ofta och hårt.

Jag hade missat att denna uppsättning var "radikalt omskriven". Så ska du se, då blir riktigt överraskad kan jag lova. Från början är detta alltså en norsk 1700-tals komedi (av Ludvig Holberg). Stadsteaterns uppsättning är omskriven av en Lucas Svensson och är nu mer ett drama!

Det är en mkt annorlunda föreställning, tycker jag. Rätt makaber nästan. Ska bli intressant att läsa tidningarnas rescensioner! En seg början, men den tar sig mot slutet. Pjäsen är mest tragisk och dramatisk. Jag trodde det skulle vara lite mer åt det komiska hållet. Leif Andrée är minsann en duktig skådis, självklart. Vilka monologer han har, otroligt!

På scenen är det få skådisar för att vara stora scenen. Samt väldigt sparsam scendekor också. Mer säger jag inte här, för den som ev. ska se den...

Saxat från Svenskans rescension: Ett nordiskt vinterlandskap som innan kvällen är över har blivit rött. Skänk en bondläpp makt och han blir en tyrann. Ett nyfattigt landskap som luktar Svinalängorna. Det sexuella har fått kliva fram med bl a en grevedotter som beter sig som om hon led av Tourettes syndrom. Grevefamiljens far (Sten Ljunggren) har tre vuxna barn, som via var sitt solo vädjar om kärlek och sjunger/skriker ut: - Se mig! Frida Hallgren  gör en tragisk och obehaglig Nille, fru till Jeppe.

Expressen har gett pjäsen sval kritik.Slutorden där är: "ger definitivt en klassiker nytt liv, om än kanske genom att döda den för gott".

Det pratas om nämnda, London, USA, Hässelby, Rinkeby. Plötsligt så blossar det upp och får oanande effekter på gemene man. Det bara eskalerar. Hem, skolor, varuhus eller egna företag eldas upp, bara så där.

En politker skrev att vänstern säger att upploppen beror på sociala nedskärningar och stora klyftor. Högern säger att allt beror på våldsromantik och dålig fostran. Klyftor kommer alltid att finnas. Jmf som exempel Östermalm med ett miljonprogramsområde. Innevånarna har helt enkelt helt olika förutsättningar från början. Dålig fostran? Det hänger kanske ihop med uppväxtmiljön?! Är det en otrygg miljö, arbetslöshet i familjen, stök i skola och i sitt närområde, ja då blir kanske livet inte så lätt där och de vuxna ryter i, i stället. Frustration mejbi...

Jag tycker att ungdomar måste få komma in i samhället och jobblunken, när de slutat skolan! Nu går ju t o m ungdomar med högskoleutbildning utan arbete! Ungdomar behöver få egen ekonomi och lgh. Då skulle mkt oro försvinna och även ilska. Små barn måste ha tillgång till en trygg familj och inte frånvarande lr deppiga föräldrar. Händer ngt nu plötsligt, då skriker de vuxna på "Mer polis, mer polis". Men suck, det är inte enda lösningen. Vi vet väl t ex vad de boende tycker i Rosengård eller Tensta om och när Polisen dyker upp. Blir de väl mottagna. Nähä! I stället är båda parter väldigt RÄDDA för varandra.

Då det gäller brott så tycker jag att brottsförebyggande arbete, information och samtal/diskussioner är A och O. Tonåringar älskar att få kontakt med främmande vuxna! De vill gärna diskutera... Testa NATTVANDRING, så får du se.

Lösningen är: möjligheter, en tillfredsställande vardag, egen ekonomi och möjlighet att påverka sin miljö, lugn miljö - inte våld eller förnedrande, utan förtroende och uppskattning! Samt en dos vettig sysselsättning och fritid därtill, så klart.

Visst förekommer gatuvåld, då och då, här och där. Men det/den har grundats genom dålig tillförlit, brist på trygghet, grupptryck OCH rädsla.

Förtvivlan och ilska och dåligt med möjligheter skapar självklart FRUSTRATION och slutligen EXPLOSIONER på ett eller annat sätt.

Mina arbestider är perfekta.

Nu har jag kl 15-20, en till tre ggr i veckan. Mycket bekvämt. Jag kan vara uppe länge och sent på kvällen och sova ut på morgonen. Jag kliver upp och frullar vid 10-tiden, lyssnar på radio Sthlm, kollar mejl, läser nättidningar. Sedan lunch vid 13/14-tiden tidigast, hemma eller ute. När jag jobbar fem timmar behöver jag inte heller slösa tid på riktig lunchrast, endast en kort paus för toa och en snabbfika t ex.

Dessutom får jag motion i uppdraget jag har nu. Dock är det förstås lite osäkert hur länge det ska pågå, men det visar sig. Iom att man börjar senare på dagen hinner man även läsa av vädret och kan klä sig efter det.

Men jissees att det redan är augusti. Helt otroligt! Nu måste familjen hinna med Grönan och Skansen en helgdag. Sedan har vi förstås pratat om Deppan-filmen, I främmande vatten. Jag vill se den 3D, men sambon tycker det är onödigt. Synpunkter?